Rodica Draghincescu
Bisarra former


Djärvhetens uppodlade fält kan man skymta
ända tills man tillber det,
den förkolnade vitheten hos bisarra former,
gravens muskelbyggnad,
en viss aptit, glömskans
inälvor som får gränsen att ligga i blöt
mellan intet och nästa versrad.
En ung kvinna bland plankor
av ett för mig okänt träslag,
så böjd att hon liknar en
cirkel av ljus. Ett fint och tunt ljus...
Det genomskinliga hos HELVETET!
Under gåtans slunga och sten
brister bildens pupiller.
Jag skriver, stryker ut, desinfekterar fossilerna
av en kvinnlig folkvandring.
Jag sticker mig med en papperstagg:
några färglösa droppar rinner från fingret
med så mycken vanvettig visshet,
så många välklingande knep...?
Jag sprider ut dem på pappersarket,
samarbetar med ödet,
uppfinner en karta, en slagordning
för min lättja.
Jag har så många möten med instinkten!
Jag lyssnar på min sömn som skräms av hur den växer.
Jag ljuger för mig själv, släpper lös
nyheterna om lyckan.
Jag sätter upp en annorlunda skugga,
befriar mig från det gamla skräpet
hos ett legendariskt jag,
jag glömmer!

Tolkning: DAN SHAFRAN