Rodica Draghincescu
En vit tilbury


Vem skulle kunna bota mig?
Rädda mig från att brista ut i ett väldigt gapskratt?
Man hade lagt guldpengar åt mig vid fönstret,
kyld gåslever, basilika, gröna äpplen, höstdagg, svetten från en präst..
på de helgade ikonernas vackra bröst.
Man hade skurit i mina knän med en björnklo...
hur många besvärjelser hade man inte uttalat!
Inget tecken, inget hopp, en så välkänd korsning av tankar...
Ingenting, intet!
En sträng vinterdag upphörde
jag dock äntligen att skratta.
Ingen omgav mig, bara väggarna!
Underligt! En slapp tystnad
utgår darrande från palatset,
en nästan vidrig tystnad!
Vem skulle kunna ta emot den?
Vem skulle kunna utplåna den?
Det övergivna huset väntar, nedsjunket i kylan.
“Kära föräldrar, jag har kommit!
Jag har kommit för er skull! Se på mig!
Här är jag nu, alldeles frisk!
Här är jag för alltid!”
Orden vänder om och slår in tänderna på mig.
De återkommer till det stora rummet där eldslågor
brinner på måfå över spegeln och veden
där det förflutnas bubblande vatten gror.
I vagnslidret tynar en gammal tavla bort
med de sista vågorna från en viss glömska.
Jag täcker rutan med imma...
och rutan växer:
“Oh! En tilbury, en tilbury i en skog av regn.
En vit tilbury, av lindträ,
på en dimsjö!
En tilbury... en båt...
NI! Ni, mina kära herrar, vänta på mig ett ögonblick!
Jag kommer... jag kommer!”
Jag går fram till PAPPA
och pappa förlåter mig inte...
Jag går fram till mamma
och mamma är andfådd...
Jag går fram till mig själv
och drömmen öppnar sig:
sopbilen surrar,
zigenarna visslar,
hundarna skäller.
Det är torsdag; jag träder in i den dagen
som i en nattrock, fläckad av vin, av olja
och av créme Chantilly.

Tolkning: DAN SHAFRAN